Loney dear … ##a to ##b directions. ###

Loney, Dear
Way Out West, Göteborg
2009-08-13
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-08-16
Hemsida: www.loneydear.com

Annedalskyrkan i utkanten av Slottsskogen i Göteborg är en vacker tegelbyggnad med sekellånga anor. Mången vacker musik har ljudit inför dess väggar under årens lopp, musik full av tro, hopp kärlek. Musik full av själ. Musik som ger svar på frågor. Ikväll ljuder minst lika vacker musik, musik som gör att det smärtar i bröstet, flimrar för ögonen och höjer temperaturen i kroppen. Men Emil Svanängen ger inga svar. Han ställer frågor.

Ett par timmar innan Loney, Dear, Svanängens alter ego, gör en bejublad entré tillsammans med sitt band via en sidodörr bredvid podiet i Annedalskyrkan, berättar Emil för mig att han fortfarande väntar på det där sista lyftet. Han är medveten om att det börjat röra på sig rätt bra, men menar att det fortfarande återstår ett sista knyck för att han helt ska lyfta och för evigt lyfta mot himlen, bort mot den eviga och svarta rymden. Ambitiöst, javisst, men så är också Loney, Dears musik tidlös. Gränslös. Universell.

När jag sedan frågar om vad han tror om kvällens spelning svarar han: ”Antingen alldeles fantastiskt eller också blir det som ett stort barnkalas, där jag bara bryter ihop, inte vet vart jag ska ta vägen och börjar gråta av glädje”. Det blir aldrig ett barnkalas, men att kalla det för alldeles fantastiskt är fel det också. Det är bättre än fantastiskt. Det är magiskt. Andaktsfullt. Besjälat. Kyrkan är fylld till bristningsgränsen, ändå kan man höra en nål falla mellan låtarna. Alla håller andan, är hänförda, vad ska komma härnäst? Emil Svanängen, ja, han fortsätter ställa frågor.

Trots att senaste skivan, ”Dear John” är mörkare och mer återhållsam finns det inget återhållsamt i Loney, Dears Way Out West-debut. Allt är på blodigt allvar. Jesus hänger på korset. Allra bäst blir det när Loney, Dear får publiken att sjunga med i The Meter Marks Ok, som support. Som en dirigent står han där, Emil Svanängen, och dirigerar fram sång när helst han vill ha det, vacker sång dessutom. 2008 såg jag Loney, Dear spela i en fullsatt Teaterlada på Popadelica i Huskvarna, då trodde jag att klimax var nått. Jag hade fel. Spelningen i Annedalskyrkan var en spelning man ser once in a lifetime. Jag hoppas verkligen du var där.

Foto: Erik Lindgren

I couldnt ask for more. Spend the whole day with mom and dad on late grandparents (now parents) farm. We all rode bikes 20 miles back and forth and saw a bicycle competition world cup. I rode the bike my father got on his 15 year birthday 50 years ago. He was angry as a bee that day, having driven mopeds for 3 years already. It serves well now though. Yellow and brown fields, sunshine, a little wind. Looked like the ukranian flag.

A couple of years ago, having no place to live, i spend some months recording and hanging in Jonkoping. I won some new friends, all photographers showing me the hobby of flying really cheap radio airplanes.

Unpacking some storages on the farm today we found our old record player and later i found that plane as well. Its a bit tricky to fly, no rudder only two motors with variable speeds. I flew so high today i could only hear it not see it. I wanted to attach a little light to it and fly now in the night but i could still see it, up there 120 meters in the air.

Saw the wonderful film about Thor Heyerdahl and made this little song. Ill hold it i guess.